Varm mjölk, grubbel och en nypa kardemumma...

Jag har blivit kallad politikern sedan jag kunde prata. Inom mig har en förmåga att övertala och beröra människor alltid funnits. Är det en gåva, eller är det en förbannelse, det vet jag inte ännu. Under grundskolan hyllades jag för min förmåga att artikulera och att uttrycka mig. Under högstadiet blev jag kritiserad för exakt samma sak. Under gymnasiet utnyttjade jag min förmåga genom att sitta som ordförande i elevråd och vara där när beslut skulle fattas. Efter gymnasiet tappade jag min röst. Varför blev jag rädd för min största talang och förmåga?

Många människor runt om i världen tyngs av lagar som tvingar dem att inte göra sin röst hörd. I dessa länder finns även de starka individer som trotts munkavel höjer sin röst för att beröra och påverka. Jag hade antagligen inte överlevt till högre tonåren i dessa länder. För jag var stark, jag sa vad jag tyckte trotts mothugg och utfrysning. Var det kanske just därför jag slutade, orkade jag inte längre frysas ut och stå emot?

Funderar mycket på olika incidenter i min ungdom då min förmåga att uttrycka mig var en förbannelse. När jag utnyttjade den på fel sida av för mycket och gick över gränsen. När små saker blev till stora och människor blev sårade. Var det jag som gjorde fel eller de som förtjänade det? Det kan jag än idag inte avgöra.

Förr kunde jag vinna varje verbal fight enkelt. Idag går jag inte in i dessa fighter. Är jag rädd eller har jag blivit förnuftig? Men fortfarande, jag undrar, lever jag i ett demokratiskt land där yttrandefrihet är en rättighet, med en psykologisk munkavel?

Svaren vet jag inte än, kanske om några år. Reflektioner om det förflutna brukar ge bättre svar än att grubbla över nutiden. Vad jag ändå vet är att jag ska göra allt för att bryta mig fri från mina egna restrektioner och börja vara mig själv. Det jaget som min familj och mina vänner älskar! Hon som säger vad hon tycker och som är jävligt vettig, fast på ett lättsamt sätt. Den där personen som blandar in humor i allt för att inte tappa fokus på hur underbart livet är och hur härligt det är med åsikter. För det kan jag säga, att även om jag har mina egna starka tankar och åsikter om hur allt borde vara och vad som är rätt och fel, så hindrar det mig inte från att tycka att det är intressant hur alla människor kan tycka så olika.

Kanske jag har gjort inledningen till min "nya blogg" tråkig. Det vet jag inte, men det var såhär det började, mitt liv alltså! Jag hoppas inte jag har förlorat alla läsare på vägen, utan berikat er med en inblick i mig, mitt riktiga jag.

Klockan är tjugoen över två, natten till fredag, om fyra timmar och trettionie minuter ringer väckarklockan och då är det dags att gå upp. En underbar fredag med föreläsning, fika, storhandling och en kväll i staden med vin och en nära vän! Vad mer kan man önska sig? Det ska bli en fantastisk början på en kanonhelg. Jag kan bara hoppas att några timmars sömn räcker för att hålla mig på topp imorgon. Några timmars sömn och många koppar kaffe, det är receptet kan jag hoppas.

Någonting håller mig vaken i natt och jag kan slå vad om att det är ett val jag ska göra för mig själv. Valet om vad som blir nästa epok. Det känns löjligt att behöva göra det redan nu, mitt i den här perioden, bachelor perioden. Just de, jag har inte ens min bachelor degree och jag måste redan börja tänka på nästa epok. Ett beslut är taget, för länge sedan. Jag vill ha en master i ekonomi, jag ska ha min MBA! Frågorna var, när, hur och varför är ännu inte besvarade, vilket tynger mig något ikväll. Här skulle min förmåga och talang från förr komma väl till pass. Vad tycker du Nina? Säg vad du tycker då! Säger jag till mig själv, men svaren kommer inte. De är så förtryckta och rädda att de inte ens vill viska de till mig själv!

Rationella Nina säger just nu till mig själv; ”Vad tror du, att svaren kommer komma nu, efter ett på natten när du är så seg i huvudet att du sitter och skriver om dig själv på det här sättet, erkänner svart på vitt att du förhandlar med dig själv”. Riktiga Nina säger att hon minsann tror att det är fler som funderar några vändor med sig själv innan de tar beslut, och att hon förstår väl också att inga beslut ska tas just inatt, men ärligt talat! Nu gör jag min röst hörd! Nu säger jag ju allt som jag vill ha sagt! Nu gör jag ju faktiskt det där som inte gjorts på länge! Då kanske svaren på mina aktuella frågor kommer automatiskt. Var, när, hur och varför ska jag läsa till en MBA?

Kanske dags för mig att skriva lite om hur det har varit sedan sist. Det har varit en hel del plugg, men blandat med kul grejer. Jag och Shida har tittat på Män som hatar kvinnor, där Shida är det roliga i sammanhanget, medan filmen var något av det brutalaste jag har sett, men så har jag fortfarande inte sett nya Tarantino filmen, så vet inte om jag avgöra vilken liga den spelar i. Hur som helst så har vi även suttit klistrade framför rutan för att se Gossip Girl och Hemska Hollywoodfruar, eller är de svenska. Det är alltid lika kul!

I tisdags var jag i Göteborg för att gå på CIS’s mässa angående utlandsstudier vilket gick, bra/dåligt, jag vet inte än! Efter mässan mötte jag upp Kalle-kanin för en öl eller två innan Martin skulle komma för den tredje, kanske fjärde ölen. Jag och kanin fick verkligen tid för att prata med varandra, vilket är ovanligt i den sidan av min bekantskap. Vi har ju bara kul hela tiden och försöker toppa det varje gång! Men den här gången satt vi verkligen och diskuterade. Sedan kom Martin och diskussionen fortsatte ett tag, men urartade som vanligt i att vi toppade förra gångens sammanslagning.

En helgalenkväll följs oftast av och naturligtvis även den här gången av en riktigt tung dag! Igår var jag inte särskilt vacker eller kaxig när jag satte mig på tåget med min sub, cheese chips och coca-cola. Däremot gick jag av tåget som en stjärna, trots att jag var ett par stora svarta solglasögon kort. Det är märkligt vad coca-cola och bakismat gör sitt ibland!

Den värsta baksmällan var över, men ångesten och segheten satt i tills långt in på kvällen. Tro inte att jag gjorde nått dumt som jag ångra, för det gjorde jag inte, jag önskar lite att jag gjorde det för att skaka om lite i vardagen, det var ett tag sen man gjorde något som kunde rättfärdigas med ”jag var ung och dum”, men det gjorde jag inte. Ångest hade jag för att jag missade en föreläsning plus att jag hade lovat mig själv att åka hem på kvällen (nej de räcker inte för att skaka om vardagen), istället sov jag bort förmiddagen hos Martin, åkte med honom till Marklandsgatan när han skulle till jobbet och gick en ”fake walk of shame”.

Detta resulterade i övrigt i att jag har fått plugga mycket idag för att vara någorlunda nöjd med resultatet av veckan, men sanningen är att jag är långt ifrån nöjd. Det kommer att bli svårt att släppa, men imorgon är det fredag och då ska det raderas för då börjar min helg. Först med föreläsning, följt av fika, storhandling och en kväll i staden med vin och en nära vän! Vad mer kan man önska sig?

PP